Förälskad

En väninna skriver en blogg om sitt krossade hjärta och skrev då ett inlägg om att kärlek är en kemisk reaktion. Jag vägrade då tro att det skulle finnas någon sanning i detta. På något sätt har jag inte kunnat släppa tanken och har läst en del om detta. Hade jag fel..?

"Emotioner, även affektion och "kärlek", är blott kemiska reaktioner i den fettklump vi kallar för hjärna och medvetande. Under rätt former av smicker pumpas det ut lycko- och stresshormoner och man känner sig vimmelkantig av "kärlek" och som framstudsande på rosa moln. Det är dock fysiologiskt omöjligt för hjärnan att INTE förr eller senare antingen vänja sig vid dessa förhöjda nivåer av hormoner eller, vilket är troligare, inte längre ser det evolutionärt viktiga i att fortsätta administrera denna systemlurande kemisk soppa.
Det är sålunda fysiologisk omöjligt att vara nykär i mer än högst några månader. Därefter finns faktiskt ingen kärlek (då "kärlek" är en kemielektrisk reaktion som ju inte längre finns kvar i ens system), bara en slags vänskap och den ömsesidiga vilja att för enkelhetens och rutinernas skull behålla de invanda system som man gemensamt hunnit lägga sig till med under berusningen."

Så alltså, det gäller bara att hitta en bra vän???
Kunde jag inte fått veta det lite tidigare...
Det är en sådan där dag. En sådan där dag då jag nynnar på gamla toner och lyssnar på Lugna favoriter. Tar ton i refrängerna och hör att det inte riktigt låter som det bör men sjunger vidare. Vem gör det egentligen??? Min personliga åsikt är ändå att kärleken finns på riktigt!