Dagens dumma goda?

Jag hade precis lagt mig till rätta i soffan jag kommit att avsky. Den passar ju inte in här längre. Barnen hade just somnat till högläsning och jag kände att jag varit en duktig mamma. Mina fina barn... Buffade upp kuddarna och bäddade in mig i täcket jag släpat ut från sovrummet. Såg fram emot filmen jag olagligen laddat ner. *Pling Plong* Men vem fan ringer på min dörr nu??? Funderade på att bara ligga stilla i soffan och låtsas som att jag inte var hemma men om miffot där ute skulle fortsätta plinga skulle förmodligen barnen vakna och filmen skulle bli senarelagd om ens sedd. Jag reser mig motvilligt, svärande upp och klampar ner för trappan. Där står det en man i 30-års åldern som förmodligen spenderat tonåren på Docklands och numera har övergått till att röka gräs. Hans glasögon var så tjocka att hans ögon såg ut som på en seriefigur. -Hej, sa jag surt. Han började lamt berätta om hur hans mobil laddat ur och att han skulle köpa sms-biljett till bussen, hade inga kontanter och buhubuhu. Jag blev så jävla arg!!! Näe... Jag blev galen! Jag är en snäll människa i den värld jag lever i, men när någon plingar på min dörr sent en vardagskväll när jag är ensam hemma med mina barn... Den ilska jag kände kom inte i fas med orden som kom ur min mun. Jag hann precis tänka att det kanske var en farlig människa jag hade 50 cm i från mig och lugnade mig snabbt. Ja... Jag blev rädd! Gav honom 30 kr och låste dörren medans pulsen skenade iväg. Jag sneglade ut och jo... Han gick ju på bussen... Tänk om han inte skulle med bussen, så enkelt det skulle vara...

Är det vår i luften?

Snacka om knasiga preferenser... När jag var liten och det var vinter fick man knappt gå ut om det var mer än tre minusgrader. Det var en sällsynt upplevelse i de skånska trakterna där jag växte upp. Nu efter att vi haft -25 i den ort 55 mil norrut jag nu bosatt mig i, känns - 3 som att det är vår i luften. Jag har varit på ett strålande humör och solen har knackat mig på ryggen hela dagen. Nu är det helg för mig eftersom jag inte jobbar på fredagar. Barnen är också på ovanligt bra humör och vi har haft en riktigt trevlig vecka utan några som helst tjaffs och bråk. Snart åker de bort från mig, på sportlov. Just nu vill jag inte att de ska åka, vill att de ska vara hemma med mig och vara underbara men det tar vi igen när de kommer tillbaka. Jag ska passa på att jobba lite men framför allt ska jag göra Sandra-saker och försöka stressa ner och bara ta det lugnt. Tydligen ska jag "semestra" på södra sidan stan, style a la vardag... Läskigt!!! Men jag kan ju åka hem precis när jag vill om lasson drar åt för hårt...

Jag har fått höra på omvägar att jag "träffat" någon som jobbar på samma företag... Det är ganska intressant hur ett rykte sprids och blir till någon annans sanning. Och det stämmer inte, han är inte anställd på företaget där jag jobbar. Men vi har känt till varandra under ganska många år och ja, genom jobbet. Där stänger jag kakburken för idag och njuter av att det är helg!

100 Push Ups

Kul program som jag började med i början på februari. Första gången ska man göra så många push ups man bara orkar. Jag klarade 21! Inte helt klart om de sista två skulle godkänts om jag haft åskådare men som tur var hade jag inte det. Iallafall var 21 betydligt mer än jag trodde jag skulle klara. Sen kör man igång efter sitt eget program (som jag har i min iPhone men som finns på nätet och Facebook mm) och efter 6 veckor ska man klara 100 push ups. Kolla, det är kul! http://hundredpushups.com/
Idag har jag gjort totalt 86! Dock inte i en följd...

Snusmumriken

Blä för snus! Och ja, det var den "lilla detaljen" i förra inlägget.
Dessa äckliga, bajsfärgade, illaluktande sopor förföljer mig. De dyker fortfarande upp i blomkrukor, bakom spisen (!), i rabatter, i gräsmattan, i garaget. En klar förbättring dock, för några månader sedan fanns de fan överallt! Ööööörk! Och nu helt plötsligt i en mun... igen!
Den här typen av problem är till för att lösas! :)


Och själv är jag ju perfekt???
Nja, så långt ifrån man kan komma kanske...

Fick ett mini-anfall igår, det första på länge. Lämnat prover idag så imorgon får vi se hur lilla kaliumet mår... Kan med säkerhet säga att det är lågt iallafall. :(

Wake up and smell the coffee

Jag har inte kunnat skriva på ett tag... Har börjat flera gånger men så blir det för privat och jag klappar igen datorn och ger upp. Det är lite upp och ner för tillfället och mina känslor är i uppror. Gick det inte för snabbt? Vem fan bestämmer den där tidseran egentligen??? Det känns ju så bra men tänk om det inte är på riktigt. Men det kan man ju aldrig veta. Gillar inte att inte veta men om man hade alla svar skulle det kanske inte vara så kul heller. Obviously har jag stora trust-issues som jag inte vet hur jag ska komma ifrån men jag jobbar på det. Nu ska jag försöka strunta i allt det där och försöka leva i nuet. Helt tvärtom mot hur jag normalt jobbar, fröken har koll på allt! Det är väl halvofficiellt att jag har träffat någon och jag är inte längre singel men jag väntar lite med några "etiketter". Jag fnissar, saknar, längtar, njuter och myser. Han "behöver inte mig" men vill vara med mig ändå. Han är som den jag beskrev i ett inlägg i november. Bortsett från en liten detalj... Och den "lilla detaljen" kanske är mer mitt problem än hans. Gissa vilken...

http://diagnoslivet.blogspot.com/2009/11/booooom.html

Jag ska bli moster i sommar till en liten tjej! Wiieehii!

Bridezilla vs Pessimisten

Min vän ska gifta sig och jag förpestar hennes tillvaro som bara jag kan göra. Jag kan helt enkelt inte låta bli dryga kommentarer som: Ja, äktenskapet är lika äkta som anledningen till att du ska ha vit klänning på dig. Ja, för oskuld är du ju inte! Borde du inte ha svart på dig mätt i antal. Gissa vem som sen skrattar högst. Är på ett störigt humör känner jag. Får till svar att det ju är tradition och att det ska vara så med kyrka och skit. Jag maler på om att hon knappast har i en kyrka att göra, möjligen för att bikta sig och inget annat! Vet du hur mycket pengar du skulle spara på att gå ur kyrkan??? Tills döden skiljer oss åt eller tills något bättre dyker upp! Och så slog det mig... Vems verklighet pratar jag om nu??? Mina föräldrar är lyckligt gifta, mina bästa och närmsta vänner också. Hmmm... Jag känner faktiskt inte så många som skiljer sig om de nu kommit så långt att de gifter sig. Hon ler sådär fånigt och är tillsynes lika förälskad i sitt kommande bröllop som i sin blivande man. Och bara sådär tog alla mina argument slut! Då kände jag att jag var tvungen att avsluta samtalet illa kvickt innan hon skulle upptäcka att jag helt plötsligt tvekade. Hmmm... Ja, jag får inte bli tärna iallafall!

Plötsligt vänder det!

Kan man reklamera den här hösten/vintern? Jag åberopar ångerrätten och raderar bort några minnen och upplevelser. Så praktiskt det skulle vara! Om man hela tiden tittar i backspegeln är det lätt att köra av vägen och det verkar ju väldigt dumt! Jag har kommit på en sak. Vi underliga varelser som delar planeten Jorden är en märklig art. Vi söker bekräftelser hela tiden i andras uppfattning om saker. Hur bra kan det bli? Att man frågar om någon annans åsikt och tycke för att själv fatta ett beslut som man ska stå för. Ja, välkommen till min snurriga värld. Jag tänker för mycket!

Provsvaren har kommit! Jag trodde ju att jag hade fått magsår men det vara "bara" magkatarr, inga bakterier! Och kalium 3,3! (Ska ligga mellan 3,6-5,0 men det är nära nu!) Jag har gått upp lite i vikt och mår oförskämt bra! Jag har träffat någon men mer än så vill jag inte säga just nu och mer än så vet jag inte heller, men det känns bra... Life is fabulous och den spalliga, tokiga skånskan är tillbaka med mer erfarenhet i bagaget!

Imse vimse

Jag kastade av mig kläderna som hamnade i en hög på golvet. Skrattde till och tänkte på vad jag skulle sagt till barnen just nu om de hade varit deras klädhög. Flinar för mig själv och helt enkelt vägrar lägga kläderna i tvätten. Ur iPhonen strömmade musiken med Gavin Degraw precis som vilken morgon som helst. Fast det här var ingen vanlig morgon, nej inte ens morgon. Jag hade fixat i tvättstugan hela förmiddagen och kände mig riktigt nöjd. Nu väntade en lång skön dusch med inpackning och hela kittet. En känsla av att den här dagen för att inte tala om kvällen skulle bli grym... Jag sjunger, nja... försöker ska det väl kallas, dansar och tvättar håret och ser nog fruktansvärt fånig ut. Men då visste jag förstås inte att jag var iaktagen... Vattnet forsar i mitt ansikte och jag står länge under vattnet och bara blundar. Vattnet börjar svalna, oj då... Som sagt så har tvättmaskinen gått för fullt och jag hade duschat ganska länge. Samtidigt som jag masserar in mitt balsam höjer jag blicken och ser något i ögonvrån. Jag blir helt paralyserad av skräck och gallskriker samtidigt som jag kastar mig ut ur duschen.

Jag vill säga att jag verkligen inte är rädd för småkryp men den här gossen klassas som något helt annat. Kanske skulle rovdjur var ett passande namn?

Jag ringer Linda och berättar. Hon hämtar alla barnen från dagis/fritids och kommer över. Men inte ens våra tuffa 9-10 åringar har lust att röra vid mr jätte. Det blir att ringa Mange, Lindas och min man. Ja, han är ju Lindas men jag får låna honom vid nödsitationer vilket ju detta absolut var! Och Mange... Han är en riktig man han! He killed the bastard!

Men det är inte lika avslappnat att duscha längre...

Fick en iPhone och försvann...

Nästan iallafall... Vilken fantastisk liten manick! Dock inte så lätt att blogga med men förutom att blogga så känns datorn nästan överflödig just ju. ;)

Det har hänt massor på senaste tiden! Både bra och dåligt!
Jag ska berätta om min onsdagskväll...
Jag hade planer inför kvällen som inkluderar en speciell gäst och carpaccio. Jag blev erbjuden lite avlastning vad gäller att hämta sonen efter slalomträningen. Det är en t o r på ca 5 mil så normalt sett är jag kvar och fikar med dottern men 1,5 timme är ganska lång tid för en liten dam som denna. Skönt då fick jag lite försprång hemma! Kl 19 ringer mobilen och det är ett nummer jag inte känner igen. Det är en man från slalomklubben. Jag frågar direkt om det hänt något och får till svar att "ja, och ambulansen är på väg, sonen har skadat sitt knä". Panik! Avbokar hämtningen som istället möter upp på akuten, ringer mina ICE-personer som såklart som alltid ställer upp så de tog hand om dottern. Jag kastade mig in i bilen och körde som en galning, halt var det minsann. De ringde från ambulansen och jag fick prata med sonen som lugnat sig och nu insett att han faktiskt åkte ambulans. Det tyckte han var lite spännande... Hmm! Väl framme så är sonen ganska okej. Han har ont och knät är lite blått och lite svullet men röntgen visade att allt var helt! Puhhh...

Under veckan som gått har jag haft ganska ont i magen och har börjat äta Losec. I måndags hade jag så ont att jag tvivlade på att det ens var magkatarr, trodde snarare på blindtarmen så ont jag hade. I tisdags hade jag lite småont men helt klart bättre. Men på sjukhuset... Jävlar är allt jag kan säga! Jag knyter mig, kan knappt stå och håller på att svimma av smärta. En läkare kommer fram och frågar hur jag mår och jag börjar kräkas. Hamnar på en brits, får lite tabletter och vatten och efter en snabb resumé säger läkaren att jag troligen har magsår. Perfekt! Sonen haltar in och sätter sig på min brits i sällskap med gästen som blev utan carpaccio. Vad hände? Här ligger jag! Sonens läkare kom i klämde lite på mig. "Jasså en ny patient"? Hmmm... Vi åkte iallafall hem allihop och jag har träffat min läkare och tagit lite prover och fått ännu fler tabletter. Får svar på måndag... Sonen mår iallafall bra...