Jag vet, jag ska...

Jag har varit hos läkaren och jag slapp läggas in... Men nu får värdet inte sjunka mer. Nu blir det blodprover en gång i veckan igen. Det är bara så sjukt! När jag ser mig själv i spegeln så ser jag mig, som jag alltid har varit. Jag ser ingen sjuk person och jag har så svårt att acceptera att jag har en sjukdom. Jag känner mig inte sjuk och motivationen att stoppa i mig de mängder tabletter som jag nu måste göra är sådär. Jag vet ju att jag blir sjuk om jag inte äter tabletterna men samtidigt så har jag ju fått vistas på sjukhus av just min medicin. Klurigt det där. Pest eller kolera, var så god och välj! Det är också en stress för mig att den tryggheten jag hade med mitt ex när det gäller just min sjukdom är borta. Han visste vad han skulle göra, vad jag behövde och hur han skulle få mig lugn. Han såg på mig redan innan jag skulle få ett anfall och fick mig att släppa taget om alla förbannade måsten som jag har för mig. Jag är ganska generad vad gäller mina anfall eftersom jag totalt tappar fotfästet och måste blint lita på någon annan. Jag skulle säga att det är min sämsta sida. Jag har väldigt svårt att be om hjälp, jag kan själv. Jag har svårt att säga nej, man måste ju ställa upp. Jag litar inte på andra men blir ofta anförtrodd. För mig är det en styrka att hjälpa andra men en svaghet att be om hjälp. Vilken fiffig kombination! Men jag vet om det och jag jobbar på det!