Gör som jag tänker!

Barnen kommer hem, huset är nystädat och doftar svagt av Ajax lemon. De kastar sina skor, kläder, väskor, leksaker precis innanför dörren och rusar iväg på nya äventyr. Jag har lovat mig själv att försöka att inte gapa och skrika när jag blir irriterad utan jag ska få detta att fungera ändå! Jag kallar ner barnen som kommer suckande ner från trappan. De lägger på sin nonchalanta min. -Va e re? Jag ler mitt mest tillgjorda leende och sneglar på klädhögen. Den här saken upprepas ungefär varje gång barnen kommer in det där hållet, alltså minst 7 gånger i veckan. Ja, minus då varannan fredag-måndag... Och suckande plockar de ihop och trycker in allt som en boll i garderoben. Jag harklar mig och kallar igen med bara pekfingret och pekar lika leende på garderoben. Sonen ger mig onda ögat men gör som jag säger och det är frid och fröjd. Mamma nöjd, alla nöjda.

Lite sådär har jag väl gjort med mina ex...(och det gäller nog alla som jag bott med) Ni vet... Man tittar menande och vill att marsianen ska förstå. Ser han inte att det behöver göras??? Måste jag be? Tydligen! Och sen blev det ändå inte som jag tyckte att det skulle vara. Så då surar jag och gör jag om och gör rätt. Du blir han sur. Och så undrar de varför de aldrig får ligga. Gör som jag tänker så blir allt mycket lättare!