Tonårsproblem

Mina stackars barn får snällt gå till fritids och dagis på påsklovet. Jag måste jobba med det här ständiga bokslutet. Deadline 23.59 idag...

Jag måste bara berätta om sonens charmiga uppförande.
Igår hade han två kompisar hemma och de skulle ut och cykla.
Helt plötsligt säger sonen att hans cykelhjälm är ful och han tar av sig hjälmen.
Jag säger att han inte får cykla utan hjälm.
-Då ska jag inte cykla, surar sonen.
Han smäller igen dörren till sitt rum och hans kompisar ser ut som frågetecken och känner sig såklart illa till mods av stämningen.
Jag säger till sonen att han får skärpa sig och att han ska gå och leka med kompisarna.
Han skriker till mig att jag fattar ingenting, hans hjälm är ful och barnslig och han tänker aldrig mer ha på sig den!
Ok... Here we go again!
Jag skickar hem kompisarna och försöker förklara för sonen att jag inte kan knäppa med fingrarna för att trolla fram en ny hjälm.
Jag hade inte den blekaste om att han tyckte att hans (skitdyra) hjälm var så ful och att han kan önska sig en hjälm när han börjar uppföra sig normalt.
-Du är elak, skriker han när jag lämnar rummet.
Ahhhhh! Bortskämda unge!
Han kommer ut till mig i trädgården efter en timme och säger förlåt.
-Får jag gå hem till Wille, frågar han.
Jag känner panik, ska jag straffa honom, ska jag bara godta ursäkten och låta det vara.
Fasen, såhär gör han ju jämt nuförtiden.
-Nej, svarar jag. Du ska hjälpa mig i trädgården.
Han tittar på mig som att jag är ett ufo och suckar.
Det slutar med att han tycker det är kul att hjälpa till och han tycker att vi gjort så fint.
Vi har köpt vårblommor som vi planterat, krattat löv och rensat ogräs.
När vi var klara gick vi på bio men utan godis.
Ja, det är min 9-åriga tonårspojke...