Jo, visst har det varit stressigt under en lång period men nu börjar saker och ting falla på plats.
Lite stök har det varit med sonen som är 8 ½ år och som beter sig som en tonåring men ändå...
Jag känner inte mig stressad och har ett lagom tempo på jobbet.
Irriterande!
Det är svårt att beskriva ett anfall men jag kan säga att det är en hemsk upplevelse.
Som jag verkligen inte har tid med!
Jag fick mitt första anfall i maj 2008 och ibörjan tyckte jag inte om att vara ibland mycket folk, vågade inte åka och handla ensam, kände mig orolig när jag körde bil och jag var hela tiden nervös och trodde att jag skulle rasa ihop.
För den som inte vet vad Menieres sjukdom är finns lite info här:
http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=978
Det är vanligast att få sjukdommen i 40-års åldern men jag var bara 30 år när min kom.
Satt i fikarummet på jobbet och helt plötsligt snurrade allt och jag visste inte vad som var upp eller ner. Mina arbetskamrater körde mig till akuten och jag blev inlagd på strokeavdelningen.
Där blev jag dessutom isolerad för att jag vårdats på sjukhus i Thailand i mars.
Dagen efter fick jag komma hem med diagnos inflammation i balansnerven och att det kunde kännas konstigt i några dagar.
Ja, så kan man uttrycka det! Det snurrade men bara lite, högra delen av mitt ansikte närmst örat var alldeles avdomnat och mitt öra tjöt. (Tinnitus, ljudförvrängningar och hörselnedsättning har jag haft sedan sommaren 2007.)
Det var lugnt i nästan en månad och hela familjen åkte till mina föräldrar i Marbella för att fira midsommar och då...
Mitt i ett stort köpcentrum rasade jag ihop och kunde inte gå. Jag kräktes och min man och min svåger fick bära ut mig. Stackars sonen var alldeles förstörd medan dottern tyckte det var konstigt att alla tittade på mig.
När jag kom hem igen fick jag min diagnos Menières sjukdom.
Kul...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar