Summering

Kanske borde jag skriva att året som gått varit ett pissigt jävla år... Men jag tycker inte det! Jag har lärt mig massor! Åkt skidor, spelat golf... Allt det här är en kollegas fel från början, nu är det tack vare en kollega! Jag fick det stöd jag krävde till min dotter och hennes utveckling är helt enorm. Det har varit tungt men så mycket värt. Sonen känns stabil och trygg igen, mycket tack vare simningen tror jag. Att han blivit så duktig har gjort att han fått tillbaka sitt självförtroende. Förut var han alltid sist, nu slåss han i täten. Jag älskar mina barn och önskar att jag får göra deras barndom till ett lyckligt minne trots allt som de nu behöver gå igenom. Och här sitter jag och gråter! Näeee...

*Harkel*

Hälsomässigt har det verkligen varit ett speciellt år men jag väljer att se det som enda vägen till den friskhetskänsla jag nu fått. Det tog tid att hitta mediciner som passar men nu mår jag väldigt bra med både den biten och med mig själv. Tänk att jag alltid trott att jag inte passar som singel, att jag "behöver" någon. Och dessutom (ta inte illa upp ni ex som läser, vilket jag vet att ni gör) så har träffat killar som jag tar hand om... Fixar allt, står till förfogande. Usch! Aldrig mer! Jag har aldrig mått så bra med mig själv som nu och jag kan vara den jag trivs med att vara. Ingen som gnäller, är på dåligt humör, inget att reta sig på.

Min lillasyster har gift sig med sin kärlek och de är verkligen så rätt för varandra. Jag blir alldeles lycklig i hela kroppen av att se på dem! Nu gråter jag nästan igen...

Det blev ingen såndär solresa i år men det blev två vändor till Spanien, en till Italien och Schweiz så 2010 ska det definitivt resas till värmen! Om jag bara kan hitta en lucka i min kalender...

Jag är singel, jag är lycklig! Det kommer att bli ett fantastiskt 2010!



GOTT NYTT ÅR!

Latino

Jag är inte bra på det här med kyla... Visst kul med några åk i backen, för att inte tala om afterski men sen då... Ok, kul med pulka kanske 5 dagar om året, skridskor vill inte barnen åka. Men när man är på solsemester - då kan man göra allt, utom ovanstående... Jag är skapt för ett liv i solen... Åhhhh!

Latinomän...
Min syster och jag kom fram till att spanska män är vackra och väldigt maskulina men vad fasen händer sen??? Okej... Såhär tänker jag...

Ung snygg latino:


Snygg latinoman:


Lite äldre, fortfarande hot:


Sen går det utför:


Ni vet hur nästa bild ser ut... Skippar den...

Efter regn kommer solsken

Äntligen äntligen äntligen!
Det har regnat konstant sen vi anlände till huset och inte så lite heller... Men nu... Åhhhh så härligt. Bara efter en fjuttig dag med sol är regnet som bortglömt. Vi kastade oss ut allihopa, intog solstolarna och barnen badade i poolen och lekte fint med sina julklappar på gräsmattan.

Här ligger jag och vickar på tårna...

Pappa serverade Tinto de Verano till mamma och mig och livet är bara underbart.

Tack pappa, skål!


Tokstollar...

Jag är så sugen på att resa bort igen till ett säkert solställe... Ska kolla kalendern när jag kommer hem. Kan inte få nog av den där underbara saken som värmer så skönt.

Hur mycket kan det komma från en himmel?

Den där jävla gubben skrattar gott åt mig. Han förföljde mig till Spanien och bestämde sig för att fortsätta ha kul på min bekostnad... När vi kom fram till flygplatsen fick vi en glimt av den sköna solen och jag fick ta fram mina nya älsklingar som satt som ett schmeck på näsan. Det blev dock en kort upplevelse och sen dess har regnet vräkt ner. Alltså så sinnessjukt mycket regn... Hur mycket vatten kan det komma från en himmel egentligen? På nätterna dånar åskan som väcker oss titt som tätt men vi får iallafall vara tillsammans hela familjen. Det är ju det viktigaste! Jag tog med mig en oönskad julklapp också... Min hosta som utvecklats till en rejäl förkylning och som jag har varit bussig att dela med mig av... till alla. Sorry my darlings... Barnen mår bra som tur är och de leker så fint med varandra och sina nya julklappar. Jag tillhör en av de många föräldrar som har världens finaste barn även om de kan göra mig alldeles galen ibland. Och det är väl precis så det ska vara...

Julafton

Jag flämtade till. Han var allt annat än vad jag väntade mig vilket var 10 kg lättare, många år yngre och sjukt mycket snyggare. Typiskt, jag som inte ens sminkat mig... Vi pratade om allt och inget och han var väldigt lättsam. Han hade ett förföriskt leende och ett avslappnat sätt och troligen visste han om det. Vi gick ut i köket och han doftade som en man ska göra. Hans sätt att av misstag ta på mig fick mig att tappa andan. Han tog sin hand bakom min nacke och såg mig i ögonen. Jag kunde inte motstå att kyssa honom. Jag drog handen genom hans hår och våra tungor möttes lekfullt. -Mamma, vakna! Vi ska öppna en julklapp nu! Dottern hoppade ivrigt i min säng... Å, nej... Det var en dröm... -Snälla, låt mamma bara sova och drömma vidare i 10 minuter... Men nej... Upp och hoppa... Julafton, barnens dag.

Det årliga julbadet


Barnen leker...


Julmiddag framför Kalle Anka


Mamma släpper loss efter kökstjänsten.


Glada systrar


Tomten hittade hit i år igen


Mina förebilder!

Estamos aquí ahora

03.30 ringde väckarklockan... Hade nog inte behövt någon, har bara slumrat hela natten och vaknat av min förbaskade hosta. Jag tror att jag hostat sönder något, sjukt ont vid sista revbenet. Jag var inte så poppis på flygplanet, så fort jag hostade fick jag onda ögat av de övriga passagerarna. De trodde väl att jag hade svininfluensan eller nåt... Annars gick resan bra förutom att jag inte inte är så förtjust i resande spädbarn för tillfället. Det var åtta spädbarn i vår närhet och alla gallskrek samtidigt eller bytte av varandra. Svågern hämtade oss på flygplatsen och äntligen börjar semestern. En aning krasslig är jag men nu har jag varit på Apoteket så nu ska det nog bli bättre... Det är som vanligt när jag ska åka på semester, slår aldrig fel. Regnet öser ner här och det är kortspel på schemat. Här ska plumpas!

Grattis på födelsedagen

Sonen säger tack för alla fina presenter!

Enough is enough

Amen för helvete! Först ska vi stå ut med pissigt väder hela november och halva december. Alla går och längtar efter snön och vad händer... Jag tror att det sitter en liten man där uppe och skrattar gott. Helt sjukt vad det snöar! Jag har då givetvis skottat idag igen, min nya karriär...

Jag bara kan inte låta bli att skriva vad som hände i fredags... Jag ska möta upp lite vänner på ett ställe i förorten. Jag kommer lite senare efter att ha varit duktig och åkt kollektivt! Trippar fram i snön i mina höga klackar och kommer fram. "-Kan jag få be om legitimation" hör jag någon säga och när jag tittar upp så är det mig han tittar på. Jag brister ut i skratt och kan bara inte sluta men rotar i väskan. Jag ber om ursäkt och sträcker fram körkortet. "-Det var som fan, välkommen", säger vakten och helgen är räddad! Jag är 32 år och går på ett ställe i förorten med 18 års gräns och får visa leg. Hysteriskt kul!

Refererat från simtävlingen
(Förmiddagspasset)
Första grenen är 50 m fjäril. Sonen har alltid blivit diskad tidigare men knep nu en 4:e plats! Andra grenen är 50 m ryggsim, tuff kamp men kommer 3:a. Ett brons! Tredje grenen 50 m bröst, sonen simmar normalt inte bröstsim då han alltid blir diskad för osymetriska bentag men nu klarade han sig och hamnade på en 8:e plats! Ingen bra tid men jag är glad att han överhuvudtaget fick en tid. Man samlar poäng efter sina 3 bästa resultat i tävlingen och just nu ligger sonen 4:a...

Refererat från simtävlingen
(Eftermiddagspasset)
25 m frisim var den fjärde grenen. Det blev en 5:e plats. Därefter vann han den femte grenen, 25 m ryggsim. Sjätte grenen var 50 m frisim och sonen slutade på en 8:e plats. Den sjunde grenen, 25 m bröst blev en tredjeplats.
Det här gjorde att sonen hade 4:e bästa "FINA"-poäng som det heter och han gick då till final. Då simmar man 100 m medley vilket sonen aldrig tidigare gjort men det gick bra efter mycket om och men och t o m lite tårar. Han kom femma, yngst av alla. Stolt mamma... En pokal fick han också för att han klarat av sin första utmanare. Nöjd och trött son!

Men jag kan...

Igår när jag åkte från jobbet så tänkte jag att jag skulle hämta dottern med pulka lite tidigare. Jag kom hem och tittade på min uppfart… Snö i massor. Vad ska grannarna tänka… Jag måste skotta. Äh, det tar ju bara 20 minuter, så jag skottade graciöst i mina klackar. Ska det vara ska det vara med stil. Ja, det där var ju terapi… Jag skottade och skottade och helt plötsligt vara jag t o m några minuter sen till dagis. Det är ju sånt här man ska ha en man till. Men där ser man återigen, jag kan själv! Och jisses vilken träningsvärk jag har idag då. Behövs inget gymkort här inte!
Idag kom jag hem och såg inte minsta spår av det någonsin skottats... Ok, på det igen men först måste jag på toa. Tvättar händerna och gissa... Stopp i avloppet. Rörmokar-Sandra fixar, skruvar av vattenlåset och rensar, går ut och skottar och känner sig kanska nöjd faktiskt. Lite pulka med barnen innan det blir skön upptining i simhallen. Sen blir det städ och tvätt för hela slanten, kidsen åker till sin pappa imorgon och jag ligger back med tvätten. Själv har trevliga planer hela helgen. Simtävling på söndag och sen en enda fjuttig arbetsdag innan det är semester. Jippie!

Jag vet, jag ska...

Jag har varit hos läkaren och jag slapp läggas in... Men nu får värdet inte sjunka mer. Nu blir det blodprover en gång i veckan igen. Det är bara så sjukt! När jag ser mig själv i spegeln så ser jag mig, som jag alltid har varit. Jag ser ingen sjuk person och jag har så svårt att acceptera att jag har en sjukdom. Jag känner mig inte sjuk och motivationen att stoppa i mig de mängder tabletter som jag nu måste göra är sådär. Jag vet ju att jag blir sjuk om jag inte äter tabletterna men samtidigt så har jag ju fått vistas på sjukhus av just min medicin. Klurigt det där. Pest eller kolera, var så god och välj! Det är också en stress för mig att den tryggheten jag hade med mitt ex när det gäller just min sjukdom är borta. Han visste vad han skulle göra, vad jag behövde och hur han skulle få mig lugn. Han såg på mig redan innan jag skulle få ett anfall och fick mig att släppa taget om alla förbannade måsten som jag har för mig. Jag är ganska generad vad gäller mina anfall eftersom jag totalt tappar fotfästet och måste blint lita på någon annan. Jag skulle säga att det är min sämsta sida. Jag har väldigt svårt att be om hjälp, jag kan själv. Jag har svårt att säga nej, man måste ju ställa upp. Jag litar inte på andra men blir ofta anförtrodd. För mig är det en styrka att hjälpa andra men en svaghet att be om hjälp. Vilken fiffig kombination! Men jag vet om det och jag jobbar på det!