Wake up and smell the coffee

Jag har inte kunnat skriva på ett tag... Har börjat flera gånger men så blir det för privat och jag klappar igen datorn och ger upp. Det är lite upp och ner för tillfället och mina känslor är i uppror. Gick det inte för snabbt? Vem fan bestämmer den där tidseran egentligen??? Det känns ju så bra men tänk om det inte är på riktigt. Men det kan man ju aldrig veta. Gillar inte att inte veta men om man hade alla svar skulle det kanske inte vara så kul heller. Obviously har jag stora trust-issues som jag inte vet hur jag ska komma ifrån men jag jobbar på det. Nu ska jag försöka strunta i allt det där och försöka leva i nuet. Helt tvärtom mot hur jag normalt jobbar, fröken har koll på allt! Det är väl halvofficiellt att jag har träffat någon och jag är inte längre singel men jag väntar lite med några "etiketter". Jag fnissar, saknar, längtar, njuter och myser. Han "behöver inte mig" men vill vara med mig ändå. Han är som den jag beskrev i ett inlägg i november. Bortsett från en liten detalj... Och den "lilla detaljen" kanske är mer mitt problem än hans. Gissa vilken...

http://diagnoslivet.blogspot.com/2009/11/booooom.html

Jag ska bli moster i sommar till en liten tjej! Wiieehii!