Min vän ska gifta sig och jag förpestar hennes tillvaro som bara jag kan göra. Jag kan helt enkelt inte låta bli dryga kommentarer som: Ja, äktenskapet är lika äkta som anledningen till att du ska ha vit klänning på dig. Ja, för oskuld är du ju inte! Borde du inte ha svart på dig mätt i antal. Gissa vem som sen skrattar högst. Är på ett störigt humör känner jag. Får till svar att det ju är tradition och att det ska vara så med kyrka och skit. Jag maler på om att hon knappast har i en kyrka att göra, möjligen för att bikta sig och inget annat! Vet du hur mycket pengar du skulle spara på att gå ur kyrkan??? Tills döden skiljer oss åt eller tills något bättre dyker upp! Och så slog det mig... Vems verklighet pratar jag om nu??? Mina föräldrar är lyckligt gifta, mina bästa och närmsta vänner också. Hmmm... Jag känner faktiskt inte så många som skiljer sig om de nu kommit så långt att de gifter sig. Hon ler sådär fånigt och är tillsynes lika förälskad i sitt kommande bröllop som i sin blivande man. Och bara sådär tog alla mina argument slut! Då kände jag att jag var tvungen att avsluta samtalet illa kvickt innan hon skulle upptäcka att jag helt plötsligt tvekade. Hmmm... Ja, jag får inte bli tärna iallafall!
Nä tärna blir du inte mitt hjärta men jag älskar dig och tror att du bara är rädd för att bli kär på riktigt...
SvaraRaderaLove you