I måndags gick jag och åt lunch med en kollega. Vi gick till Taco Bar och satt där och pratade en massa strunt som vanligt. Då helt plötsligt domnade mina ben bort. Märklig och olustig känsla men efter en stund gick det över. Tänkte att det kunde bero på min enorma träningsvärk efter all golf men domningarn fortsatte att komma under dagen. Jag åkte från jobbet för att gå på ett LSS möte och där... Armarna, benen och ansiktet domnade bort och jag fick muskelkramper. Jag kände mig alldeles förlamad i ansiktet och gissa hur rädd jag blev... Efter en stund kändes det bättre men jag ringde i alla fall vårdrådgivningen och de bad mig ringa min jourläkare. Jag kom inte fram utan fick lämna mitt nummer och skulle bli uppringd. Under den tiden hade jag hunnit in till stan för att gå på en liten kräftafton på Mården. Sköterskan ringer upp och säger åt mig att åka in till akuten för att utesluta en propp. (!) Hmmm... men nu kändes det ju bättre så jag gick in och åt lite kräftor. Smart va? Det blev såklart värre och jag satte mig i bilen ensam och KÖRDE till akuten. Pucko! Jag fick komma in direkt och efter en timme hade mina provsvar kommit. Jag hade väääldigt dåliga kalium och kalciumvärde och blev inlagd med kaliumdropp och elektroder över hela bröstet. Hypokalemi är livsfarligt fick jag veta. För ett tag sedan bytte jag ju medicin för min Meniere och fick då också äta kaliumtabletter till dem men min kropp verkar inte ha tagit upp kaliumet. Mina domningar och kramper ville inte ge med sig så jag fick ligga kvar på sjukhuset tills igår (torsdag) eftermiddag. I början av året skrev jag ett inlägg om kaliumbrist... http://diagnoslivet.blogspot.com/2009/03/vad.html
Barnens pappa åkte till Cypern i jobb i tisdags morse, kanske inte bästa timingen... Jag fick fixa barnvakt från sjukhussängen helt enkelt... Konstigt... Tyckte t o m arrangörerna som undrade vad han överhuvudtaget gjorde på Cypern. För även om jag var i goda händer behövde barnen honom när deras mamma ligger på sjukhus. Jag vet inte en ända annan person som skulle åka... Allt löste sig och jag vill tacka alla mina vänner igen för allt stöd och den hjälp jag fått med barnen och allt annat. Puss på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar