Mitt bloggintresse startade egentligen under min dotters utredning. Jag spenderade massor med tid framför datorn och den ena bloggen var hemskare än den andra. Jag minns att jag tänkte ”stackars föräldrar” och framför allt stackars barn. Så fick man sin dom och livet blev ju inte annorlunda för det. Dottern är ju som hon alltid har varit och jag tycker inte så synd om mig själv. Jag kan däremot bli ganska förbannad när någon av mina vänner klagar över sitt barns trots som nu pågått i flera veckor. Så är mitt liv och inte klagar jag så ofta… Jag kan inte påstå att jag accepterar diagnosen men jag lever med den och försöker göra det bästa möjliga av situationen. Man lär sig att se livet från den ljusa sidan.
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar